Furu o ask

Ja som sagt, hösten leker katt o råtta med vintern och jag sitter för en gångs skull nere i stugan och skriver detta. Orsaken läses dyngförkyld och det är tydligen enda tillfället man kan nedlåta sig till att ägna en kväll framför datorn. Vet ej om jag skrev något om det sist och är på tok för lat för att se efter, men hur som helst ansågs de åtta sängbenen jag huggigat till såsom torkade och monteringsbara. Så nu, redan dryga tre månader in på året, sover vi på en "normal" säng i vår lilla stuga. Madrassarrangemangen har varit otaliga under hösten och stundom ganska finurliga, men det här med resårmadrasser och dessutom ben till dessa är rätt sjysst vet ni vad. Inte för att våra sängbelägenheter på något vis har relevans här så vi går vidare!

Först var de fyrkantiga o knubbiga med endast en liten tapp i ena änden som jag ogenerat kopierat rakt av från de sängben man vanligen köper till typen av madrass. Blive nog väl skojig passform annars. Den högra bilden visar förövrigt en såndär typisk småsurrealistisk vardagshändelse som ibland inträffar och förhöjer stämningen avsevärt. Under tiden jag skar formen på ett av benen ramlar ett av de andra ned från bänken av vibrationen som uppstår. Inget konstigt i det och jag noterar det bara i ögonvrån som allt annat sånt som händer, men tittar sen till och ser att det lilla söta fanstyget ställt sig på rätt köl igen, fast en bit ned bara. Ja, varför inte..

Åtta förväntansfulla/aprädda sänghattifnattar i målarrummet.

 Nu är det såklart så att färgerna på datorn inte alls gör dem rättvisa men jag ville i alla fall komma ifrån den där vanliga engelska röda som alltid tenderar bli så fort man skall måla något rött med linolja. Carl Larssonälskare som jag är geggade jag alltså i en hel del cinnober och lite terra ercolano och såg sedan till att få en aningen laserande färg så man får se ådringen i det fina askvirket. Å nu sitter de alltså på sängen och herrn är klart nöjd med sig själv, givetvis på ett väldigt manligt och ansvarsfullt sätt. Vad man med fördel kan utelämna är att endast tre eller snarare ett ben syns riktigt ordentligt, resterande står ju under sängen eller på de sidor som är vända mot väggen så man kan ju fundera på hur nödvändigt det egentligen var att lägga ned all den här tiden på´t....                         Oj titta ett snyggt gammalt hyvelstål!!

Vi i smides- och trätvåan skall göra ett gäng skåp som figurerar på en utställning på Liljevalchs i sommar så efter att ha gjort en inspirationsrunda i Hälsingland har vi nu satt igång och plurat med våra märkliga skapelser. Skåpet skall förstås ha lister och det är lite småskoj att få leta igenom skolans profilhyvlar i jakt på de rätta. Måste erkänna jag verkligen går igång på de där gamla handsmidda järnen som verkligen skryter med sin ålder sådär. Inget polerat bjäfs inte.

Skåpet mitt får en liten renässansig dörr vilken är tänkt att inbjuda besökaren till fantasier om uråldriga fantasivärldar och såntdär jox man går och blir inspirerad av om dagarna. Lite av idéen med skåpen är att de skall ta upp ämnen som kunskapstraderande och det materiella arvet vi förhåller oss till i vårt jobb.
Den bågformiga porten i dörren skall sedan få sig en mässingsplåt med punsad ornamentik, så som en del kyrkportar är utförda.

I övrigt löper livet på och vi fördriver dagarna med att överkonsumera kultur, leka runt och ställa till det för varandra på det där sättet som gärna vill bli när man knör ihop sig ett gäng likasinnade i skogen. Dagen innan vi hade öppet hus prånklade Björn o Gustav igång den gamla trampsvarven med de ärkesnygga mässingdetaljerna vi har stående mitt i salen. Det var kul å se, den gnisslade o knarrade men gick gjorde den i alla fall.
Imorrn har vi sen ett par föreläsare här, bland annat hon värmländskan vildhjärta med sina pinnedjur å hon kom upp redan nu ikväll och kikade runt. Verkade trevlig.

Som det ser ut från träsalen en fin dag åt norr.

Delårsrapport

Ja det här är ju ett märkligt inlägg förstås. I början när vi flyttat upp hit till gläntan lät jag systematiskt bli att ägna någon tid åt gamla fina bloggen, sen taggade jag som fan några veckor in på terminen men hade väl egentligen inte producerat något som kändes meningsfullt att fota och skriva om. När jag väl hade det kraschade passande nog min gamla dator så nu står jag lite granna på bar backe igen här på bildfronten men kanhända var det en bra isbrytare för nu känns det lite mindre dramariskt att skriva :)

Hm.. ja. I förra veckan, förövrigt också veckan efter ett välbehövligt påsklov, hade vi hyveltillverkning på schematet och spottade ur oss några stycken per man. Två blir/blev det för min del fördelat på en putshyvel ibjörk med asksula och en styckna liten rubank som ännu är under produktion. Det är ju det där ständiga problemet med att stanna vid en viss punkt och inte skena iväg när hyveln egentligen är klar och brukbar. Men vår lärare tog sig för med att medtaga ett par av hennes böcker hemifrån som av en händelse innehöll en massa hyvlar från olika hörn av världen. Alltså bär det sig inte bättre än att undertecknad fattade tycke för lite olika former av dekor så nu skall det skäras ut ansikten och tjohejsan i fronten på rubanken m.m.

Egentligen tycker jag kanske inte det är helt ok att smyga med övrigt hantverk i bakgrunden när man fotar ett visst föremål, men nu blev det så i alla fall. Putshyvel föröver!

Känns lite fint att hyvla fasett på sin hyvel med sin hyvel. Det skall alltså bli en arg inkagubbe där på rubanken som är fastspänd i bänken, såklart.

Faktum är att det smugit sig med en undertiden-bild på första hyveln så lite förevisande kan det bli ändå. Jäkligt mysig den där bandkniven förövrigt.

 Nästan sådär första veckan bestämde jag mig för att plocka ut sjysst skärarvirke för att öva mig på att använda de bildhuggarjärn vi har här och nu har den äntligen blivit klar min lilla skrivarmunk. Har varit fin kvällssyssla just för att bryta av lite mot de projekt man jobbar med under dagarna. Vissa påstår att det är bra att helt ta paus från slöjdandet  men de måste nog ändå ha fattat fel på nåt sätt där...
Rödfuru från Orsatrakten skall det visst va och förlagan är en liten eflenbensfris på ett skrin från 1000-talet. Jag har alltså dragit upp den rejält i storlek. Nu står jag sen inför det förbannat svåra valet om jag skall måla den på något sätt eller låta bli. Det skurna träet är fint men årsringarna stället till det på vissa ställen bl.a. i hans hår där fibrerna korsar de skurna stråna vilket gör att det ser ut som om han
har rastaflätor. Leker med tanken på att måla honom helt svart med tjära och kimrök men kanske är det ändå så att det finaste blir att försöka imitera elfenbenets skeviga vita färg. Ingen bestämt sagt där än.

Veckan innan lovet i sin tur hade vi tvåor pilflätning med en förbannat trevlig dansk gube vid namn Sten Madsen och det är nog första gången på länge som jag känt den där känslan av att ha hittat något helt nytt område som helt slukar ens intresse. Jag skall se till o fota de andra två alstren också men här får det avslutas för idag men ett uppläggningsfat jag gjorde som kopia på ett han hade med sig. Modellen är väldigt romersk i sitt stuk och för den delen också vad gäller flättekniker och man kan nästan se det framför sig på ett matbord, fyllt av hällstekta bröd eller saftiga frukter.

Just den här veckan är vi förresten nere hos smederna och skadar oss i händerna med helt andra verktyg än vi annars brukar använda. Igår smidde vi(är själv helt tolat jävla grön på glödgat järn/stål) krokar med löv o spik och idag gick vi raskt över till att börja med de tänkta skavestålen. Det verkar faktiskt fungera men jag gillar tanken att bara på några få arbetstimmar går från att vara total nybörjare till att smida lite småspeciella eggverktyg. Men kul är det så varför inte! hej hej

Ölorre

Min första dryckesfågel är färdig och var en dag ute och spatserade på sitt gamla älghorn ute i stenpartiet för att fira det åter var morgon. I början hade jag svårt att bestämma mig för om det var en champagne-gök eller en öl-orre, eller kanske till och med en mjöd-ripa, den ville liksom inte bestämma sig för vilken form den skulle ha. Men jag får nog lov att säga det blev en öl-orre ändå, som jag helst önskade också. 

Nu var det ju såhär att jag på ett tidigt stadie övergav tanken på att göra en vrildrickare såsom de allt som oftast hittas i diverse slöjdsäljarställen. Alltså oljad och inget mer, i någonslags fanatisk eftersträvan av att få titta på inoljat trä. Det kan för all del vara en rätt trevlig syssla men nu kände jag hellre för att måla den och tanken var att den skulle ha samma typ av målning som många gamla dryckesfåglar har. Som denna förslagsvis, helt enkelt som en stiliserad fågel. Å jag försökte verkligen, det lovar jag! Men så fort jag fått på första färgdutten insåg jag att det aldrig skulle gå. Så den blev såhär istället.  

Använd färg är Beckers konstnärsolja och började med den röda vilken är en transparent järnoxidtjosan. Hade väl en halv tanke om att det vore snyggt att låta träets struktur lysa igenom men det sade liksom KABLÄNNH! o så vart jag tvungen att löpa linan ut och ge full kraft åt färgskiftningarna.

Är i ärlighetens namn väldigt nöjd med hur den till slut blev och jag känner en stark längtan efter att leka mer med smynaturalistiska former såhär och smeta in dem i kraftfulla färger. Förövrigt i livet skall jag snart packa in lite bohag i bilen för imorrn flyttar jag upp till Sätergläntan där jag skall gå år två på deras träutbildning. Jag har nog inte nämnt så mycket kring det på den här sidan och kommer nog inte att göra så värst mycket väsen av det framöver heller. Största skillnaden blir väl att det jag får ur händerna stämplas Dalarna istället för Värmland och att många projekt troligtvis får lite mer av en folklig betoning. Jo, nåt sånt..

Mors!

En lyrbörs åt Ville

Någon gång i höstas beställde min gode vän Ville en lyrbörs av mig vilket jag glatt lovade fixa honom.

Det här med lyrbörs alltså, herrejävlar. Det är intressant hur det bland folk som pillar med historiskt återskapande här och var dyker upp föremål som får närmast någon slags kultstatus och som känns som ett smått ouppnåeligt mål att förverkliga. Sådanadär sociala fenomen som man kan fundera länge över :) om man är lagd åt det hållet. Hur som haver! En lyrbörs är alltså en väldigt liten väska som det finns några få fynd av från yngra järnålder och när man tittat på de fragmentariska fynden undrar man lite grand hur i helvete de var funtade som kom på att tillverka sådana fanstyg i plåttrighet. De flesta är inte ens över decimetern i höjd och har en smal skena i någon kopparlegering som löper längs den lyrformade kanten och gör en varsin knorr på börsens övre sida i vilken den varit upphängd i bältet. De som fallit offer för detta lilla fjolltyg har funderat mycket på vad man faktiskt har haft dem till och något säkert svar finns nog inte men hur som helst rymmer de knappt mer än ett par små mynt i alla händelser. Å andra sidan, när man ser dem framför sig råder det inget som helst tvivel annat än att det rör sig om en utpräglad statuspryl som i första hand har till syfte att vara fin och kanhända visa på ägarens sociala ställning. För mig känns form och utförande väldigt östinfluerat då det finns många väsktyper där som påminner om de här lyrbörsarna, både under järnålder och under senare århundraden.

Nu finns inga mått utritade här men höjden är cirkus 10 cm och bredden dryga 6 cm. För själva skinnpungen finns olika material att välja på och det har bland annat hittats spår av ekorrpäls på något fynd. Ekorre hade vi ingen men däremot en mårdboa som fick sätta livet till än en gång och agera framsida på denna lilla praktbörs. Baksidan, som ockå viks fram och bildar lock, är av samma ovanläder jag nyss använde till mina kängor. Mörkt mjukt och fint, så det kunde nog passa.

Jag har för all del jobbat en hel del i mässing vid det här laget men som sagt bestämde vi jag skulle ge mig på det här projektet i höstas och sedan har ärligt talat inte så mycket hänt, fram tills för en vecka sen. Visst, jag har avslutat Högomprojektet och sytt skor & pysslat med en hel del annat också men sanningen är ändå att jag ängslat mig ganska rejält över det här. Jag är inte den första som försökt och ärligt talat har det verkat som ett litet helvete att lyckas få till något resultat. Jag har länge varit inne på att försöka skaffa fram en plåt med högre kopparhalt för att få ett mjukare material än mässingen att jobba med, men det är inte det lättaste att hitta. Men så i förra veckan flög djävulen i mig och så bara började jag. Fullkomligt älskar när det händer, tankeverksamhet är i vissa lägen ett förbannat gissel.

Skenan har jag nu alltså helt enkelt smitt till sin lyrform utifrån ett rakt ämne. Trodde inte det skulle gå men det gjorde det. Sånt gillar jag också :)

 

Räfflingen av skenan var nästa stora nöt att knäcka. Hur fasen skulle den gå att få till och i vilket skede skulle den göras? Innan man smider lyrformen eller efter?? Ja, nu kommer jag inte berätta sådär galet ingående hur jag gått tillväga för nåt kul skall ni väl få också ni som eventuellt vill testa. Men jag övergick i alla fall tanken på att räffla som vanligt med mejsel utan löste det istället med mina specialverktyg däruppe. Och det blev alltså som på andra bilden..

Men, även om jag nu gjort det i den här ordningen tror jag fortfarande att räfflingen på originalen gjorts innan skenan lyrformats, men jag vet inte hur de lyckats bara. Min variant funkar men jag kan aldrig tänka mig att de gått tillväga så. En känsla snarare än nåt som går att leda i bevis.

Å under tiden lekte målnen snuskiga charader

 

Min högt älskade flickvän kommer ju ibland med ganska förnuftiga reflektioner, som i stil med att det kanske vore idé att sy ihop skinnbitarna eftersom det ju är så få nitar, så inte saker börjar glipa. Fan tänkte jag, men så slog det mig sen att det ju var ett ypperligt tillfälle att få sy lite med sentråd så det visade sig ju vara en alldeles förträfflig idé trots allt. (puss ;)

Sådär kan en kväll se ut när man är i princip klar med en löjligt liten väska och dricker sitt kvällste läsandes Sten Bergamn. Kamchatka alltså, konsten att uppskatta det enkla livet onekligen.

Och här följer en liten bildsvit över resultatet. Håll till godo gott folk! Jag är nöjd och återgår till slutspurten av två andra projekt. Målandet av ölorren och Karins bandgrind.



I en medeltida skog

Det här med dräkt ja, jag pysslar ju en hel del med vad vi inbitna kallar för Historiskt återskapande eller Reenactment, som det heter på det engliska språket. Ett intresse som tar upp stor del av min hantverkande uppmärksamhet och särskilt den textila biten har varit tacksam att hänge sig åt under Uppsalaåren eftersom den inte kräver så mycket av skrymmande arbetsbänkar och verktyg som mitt hårdslöjdande gör. Jag har under flera år nu ägnat mig åt både Skandinavisk järnålder och 1300-tal och har ganska kompletta dräkter för båda perioderna, med en viss tyngd åt det medeltida. Men, jag sömmar inte i så stor utsträckning att jag äger ett stort antal av varje plagg utan snarare har jag sytt om och utvecklat de plagg jag redan har. Å ena sidan är det en ekonomisk fråga eftersom jag inte prioriterat att lägga så mycket pengar på nya tyger och å andra sidan tycker jag det finns ett värde i att faktiskt se till och använda sina kläder och låta dem få lite sjysst slitage. Vi pratade om det i föreninngen nu på medeltidsdagarna i Varberg det här med att många av oss dyker upp i ny stass varje år vilket lite grand ger ett intryck av att folk på medeltiden alltid hade nya kläder på sig. Det är en lång diskussion det där och visst är det ju skitkul att få visa upp sina nysydda grejer och få respons från kompisarna, men samtidigt får man som publik en lite bättre helhetsbild om vi som medeltidsnissar faktiskt bär och brukar prylar som ser lite nötta och använda ut, det ger onekligen en litet mer trovärdig upplevelse.

Den dräkt jag vanligtvis bär på evenemang nu är cirkus fyra år gammal och har varit med på diverse ställen, både som arbetskläder och "sovsäck" när det varit lite kyligt i tälten om nätterna. I grunden är den sig lik men både jacka och hätta har fodrats under åren och i förra veckan blev den så slutligen komplett då mina första hansydda kängor färdigställdes. Det känns bra på nåt sätt, jag vet vad grejerna går för och jag känner mig liksom inmojad och klädd i dem, de har sen som sagt några år på nacken så man behöver inte heller vara apatiskt rädd om dem. Tror jag visat dem här för längesedan men kände lite grand att det kunde vara kul att lyfta fram grejerna igen. Så, en vacker kväll råkade Karin och jag befinna oss vid en liten sjö i bergslagen där skogen var snäll och inbjudande. Behöver nog inte säga att jag älskar grönska ganska högt, om inte annat får bilderna tala för sig :)

 Det blev lite John Bauer-varning på´t men det var nog nästan oundvikligt med kombinationen av kläder och natur... å inte klagar jag heller.

 Blåbärsmonster! Sade jag att jag tycker om blåbär också?

 Å där är skorna mina, i väldigt fint och smidigt läder och så fort de fått ordentliga snören är de redo på riktigt.

Kniven med den målade slidan äntligen i bältet, tillsammans med den trogne tjänaren hornsöljan.

En fin kväll som sagt..

Kunde ju ha berättat en massa om kläderna nu men det här blev inte ett sånt inlägg, många av er vet precis hur allting gjorts och ni andra njuter nog lika mycket av bilderna oavhängigt den vetskapen.

Lite smyg

Tjärade precis mina numer färdigsydda kängor. Jag hade väl en halv idé om att låta dem bli så svarta som möjligt under ytbehandlingsmomentet... men de blev lila. Ja nä de är väl inte galet lila så men det skiftar lite åt det hållet och det får nog va som det blir för egentligen är det så sagolikt jävla snygg färg på lädret från början så det är nästan synd o skam att gömma det bakom en svart yta. (Fast jag vill ju ha svart innerst inne).

Å det här är ju en jätteirriterande bild det är jag medveten om men vill inte visa allt förrns snörningen är finito och sen finns fundering på att ta lite nya dräktbilder i helgen. Kom på att jag inte riktigt gjort det sen 2008 eller nåt, å det är ju några år sen.

Å med kängorna snart klara å bara läderhyfs kvar på patinorna taggar jag järnet för att ge mig på det lilla inofficiella vikingaslöjds-mandomsprovet. Korta ord där. Villes lyrbörs och den är jääääääätteliten verkligen. Lite mumligt o mörkt kort men det är ju för att hela grejen är lite hemlig sådär. Måste hålla på sina recept förstås. Eller så kan det va att jag inte riktigt behärskar kameran men det är det ingen som vet och det är ju det som är det fina.

Nu blev det jobbigt här för jag går faktiskt igång lite grand själv på den där bilden. Den gula färgen hade torkat alldeles strålande sen sist så nu har jag rört ihop lite engelsk röd och bränd umbra, för att lätta upp det röda, så banne mig om inte slidan verkar bli precis som jag drömt om. Känns bra, bra som bara den faktiskt.

Mycket om färg nu men det är fint, det är sommar.

Sommarnätter med värme fukt och den slöjd som då blir

 Datorer alltså.. peppen är inte översvallande stor såhär på sommarn, har jag blivit varse mer än en gång. Vet att jag andra år varit klart mycket mer aktiv här vid den här tiden på året och skrivit som en tok ibland flera gånger per dag, men även om viljan ibland funnits har det inte rikitgt blivit av i samma utsträckning som då. Sen har jag varit ute på vift en del i olika landsändar, medeltidat i Varberg bland annat och fadern har även han viftat iväg i norr med kameran så fotomaterial på förfärdigat hantverk äro ringa. Men, hur som haver skorna skaver, nu får ni en liten rapport i alla fall. 

Förra året skaftade jag om min första kniv, alltså den första kniven jag fick av pappa som liten knåddis och jag har väl haft en släng av prestationsångest inför slidmakandet till den. Dels är det en väldigt enkel kniv men det är samtidigt en kniv som har förbannat högt affektionsvärde, det är trots allt min första kniv, så hur fan skulle slidan se ut egentligen? Men den rätta tiden mognade fram häromsistens så nu är den färdigsydd och ornerad. Mönstret är sådant att det inbjuder till att testa en lite sak. Kniven ser väldigt ålderdomlig ut så jag har valt att använda den som min vardagskniv i 1300-talandet och nu råkar det var så att det finns flera belägg för att slidor vid den tiden varit färgade på ett eller annat sätt så...

Ornamentiken har lite grand formen av en rad omslutna blommor med småflikiga blad så min plan är att låta blommorna bli gula och ha den smala ramen röd. Mycket pill o krux för det visar sig att det är ett rent härke att hitta rätt kombination av bindemedel och lösningsmedel för att ens färg skall vara beständig på slidan. Testar trälim vilket ger en vacker yta och färg, men limmet är ju inte vattenfast så användning som jag tänkt mig skulle vara förödande. Blanda egen oljefärg är också svårt för hittils har vätskan bara dragit in i lädret och lämnat pigmentet kvar torrt på ytan, vilket alldeles för lätt går att smeta av. MEN..

..hittar en färgburk med pärlgrå som pappa brutit för att måla en av de skrapade dörrarna med och när jag tar en pinne med lite färg från botten och stryker på en bit läder visar det sig bli en alldeles jättefin yta. Glad Frej sturskar till sig och rör om i burken för att blanda slatten jämn igen.

Oljar in slidan för att terpentin & olja i färgen inte direkt skall dra in i lädret och åter lämna pigmentet på ytan.

Målar på färgen...

..och skär under tiden ut ovanlädret till mina första dojs. Återkommer om det.

Kan dock konstatera att gråmålningen gått å helvete, rätt kapitalt dessutom så efter ett par dagar stryker jag av färgen och målar efter änuu några dar om fanskapet direkt i gult. Pappa kom nämligen på att det stod en köpeburk gulockra efter målning av rännets fönster. Testade åter på en liten bit och torkningen verkade gå fint så nu har jag dränkt in den rejält i två lager gul så vore det själva han med högaffel o snodd i häcken om det inte skulle fungera som jag vill. Den hänger och skäms i snickarbon i Ranis så åker upp om ett par dar och tittar till den.

Gör mitt upp i allt patinor åt tjejen och sjunker än en gång ned i någonslags drömlik fascination över de former människans fot inspirerar träet att ta. Grå al men om det är gråal eller kusinen vet jag ej längre.

Kvällarna blir sena nätter i snickarbon när det är varmt ute och vallarna på andra sidan Klaran är fullpackade av dragspelande packade hitresta som inte direkt räds vare sig åskregn eller sen timma. Är ens muskler & vilja då fortfarande vid god vigör finns ingen anledning att hålla upp så i nuläget är min första handsydda sko färdig och den andra under sömnad. Ett par medeltidspjukisar med lagom höga skaft vilka jag tänker smeta in med tjära och andra nattsubstanser hoppas jag kommer bäras med glädje framöver. Blir skönt att äntligen ha någe ordentligt på fötterna även om patinor och sulade hosor förstås skött sig väl.

Å utanför slöjdens värld sker ibland saker man inte alltid haft för avsikt skulle äga rum. Naturen blir mörk i sinnet över vårt ständiga maskinvälde och låter de annars så gemytliga kossorna gå lös på det gröna osande åbäket som står i deras hage. Vält din stora kluns å bli tyst med dig!