söndagen den 26:e maj 2013

En vår i färgens tecken(va fan nu det betyder..)

Möbelprojekt med flera löper parallellt den här våren och här följer en liten bildexposé från valda delar.
 
 
Det lilla bordet som jag plockade isär för smårenovering åter på väg att bli helt. Flera av narorna satt löst eller inte alls så nu har jag kört i ett gäng rejäla nya och såhär nån månad senare verkar det må alla tiders av den behandlingen. På bilden syns också en av de sista stolarna som skrapades för ommålning, nämligen en stycken böjträhistoria i bok som kommit med från valfri släktgren från Lysekil. Vet ej när, vet ej vem. Jag har alltid känt en passionerad avsky inför den och tyckt den varit vansinnigt anskrämlig i hela sin lilla uppenbarelse. Men så började jag fundera och peta lite under färgen och tänkte som så att egentligen är det ju en förbannat trevlig sak. Slank och stram i riktigt fint virke. Tidigare åsikter är ju väldans subjektiva och helt klart möjliga att ifrågasätta. Är övertygad om att personer(däribland jag själv) som ogillar gamla slitna cafémöbler, snarare ser de sociala miljöerna kring den här typen av möbler än de ser möblerna som självständiga estetiska objekt. Å såklart man gör det, det gäller varenda möbelstil genom historien. Men jag kan tycka det är lite problematiskt att så helt avfärda fint snickrade fullt fungerande möbler utan att ge dem en chans och försöka se bortom gamla invanda tankemönster. För har man verkligen råd med det och är det värt det?
 
 
 Det där var en jävla mysig dag att jobba på.

 
Ja, så stolen togs isär, skrapades och..

 
...sattes ihop igen. Som om inget hade hänt!

 
Michael Thonet hette förresten guben som i större skala lät producera möbler i böjträteknik. Kolla upp honom, det är rätt häftigt tycker jag.

 
Det som är bra med att skrapa av färg på gamla möbler och dörrar med mera är att man måste måla dem med neues farben jawohl. Ganz tjofläpp liksom!
Att bryta färg är kemi på hög nivå och Karin reflekterar ofta över hur stolt hon är över mitt professionella förhållningssätt till hantverket ifråga. Här snackar inte knivsuddar pigment, nä nä, det är den folkliga måttenheten "furflise-uns" som råder. Stolen är alltså hittils målad först med en blandning av koboltblå, kimrök och vit. Tanken var att göra en ljusblå som i hög grad tog avstånd från ultramarin vilket är en färg jag anser vara både mesig och karaktärsnedbrytande.
Jag blandade och rörde och pytsade pigment och hipp som häpp så dagen efter första strykningen kunde jag konstatera att ojda! Färgen är faktiskt identisk med den mesigt ultramarina jag några veckor tidigare strukit insidan av komoden med. Skoj på den.
Raskt nya försök och på bilden ovan ses nuvarande blandning(under blandning, stolen i målat skick finns ingen bild på än), fortfarande med kobolt som bas men den här gången med en rejäl dos grön av Beckers normalfärg. Håller nämligen på att göra slut på mina gamla oljefärgstuber som knappast mår bättre med åren. Det här har resulterat i en förbannat stöddig blågrön som inte viker sig för någon. Den är riktigt häftig så nu måste jag bara bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

 
Nåt som däremot gillas tvivellöst är hur de här tre figurerna blev. De är äntligen röda men också bruna och även de lite uppkäftiga rent färgmässigt. Man kommer inte kunna bete sig hur som helst om man vill sitta på nån av de där, tillåter de knappast, titta hur de gaddar ihop sig bara.
Färg färg färg..

måndagen den 8:e april 2013

Tovträ i sol

Vi har ju fullständigt snöat in på det här med filtning och när nu Karin skulle till å fylla här tänkte jag det kunde va fint med ett litet redskap relaterat till denna glädjekälla, filtning alltså!
 
 
Man tager sig då först ett lämpligt ämne( ja, jag bestämde mig för att ett tovträ väl kan komma till användning. Vi filtade ett par provbitar med broderier och jox på och det kändes under arbetets gång som att en såndär grunka kanske är rätt användbar eftersom man inte alla gånger får så stor effekt med bara händerna) och kapar ämnet på mitten. Dels för att det är på tok för långt och sedan för att få något bra att klubba ned yxan när man skall klyva ut stycket. Nästa projekt blir nog om att slöjda en klubba...

 
Virket ifråga är sälj, dels för att det stod på rännet men också för att det är rätt lätt att skära i. På biten ritas tovträt upp med stor precision och angenäm noggrannhet. Hoppar man över detta moment riskerar man att hugga fel vilket kan bli tråkigt. Ritar man å andra sidan inte upp en mall kan man rent teoretiskt inte hugga fel heller, men det är väl en bedömningsfråga det där, vad som känns bäst.

 
Säljstocken jag utgick ifrån hade en förgrening som jag tänkte kunde bli trevlig till handtag för tovträt. Fiberriktningen upp mot grenen var det visserligen lite si och så med så föll till föga och sågade bort en del material vid handtaget. Men i övrigt är allt utkluvet och yxat med bästa vännen där på kubben. Det här är från förra veckan och jag brukade försöka komma ut och börja strax efter åtta på morgonen och jäklar vilka fina förmiddagar man fick där när solen så sakta letade sig upp över Rudshöjden och började värma upp händerna och luften.
 

 
Här hade jag fortfarande ingen aning om huruvida ovansidan skulle dekoreras eller inte, eller för den delen hur den exakta formen på tovträt skulle bli, men det slutade faktiskt med att jag kunde hålla mig och låta ytan vara ganska rå, bara renskuren med yxan. 

 
Min gamla mora-täljkniv börjar ge med sig i bladet så ny täljkniv står också på listan. Men skedkniv och diverse andra kommer man långt med.


Tovträn fungerar väl som så att deras undersida är räfflad och när de skuffas fram och tillbaka över ullen som skall filtas hjälper man till att leda ned ullfibrerna i varandra så de knusslas ihop och krymper samman.

 
Så om det här är en lagom bredd på räfflor återstår att se, men det borde väl kunna fungera smidigare än med bara händerna förhoppningsvis.
 
 
 Allt utom undersidan, misstänker det blir dumt, är inoljad med kallpressad linis och det blir en rätt mysig gul nyans på´n av det.
 
 
Linjer har skurits med säkrare hand men texten blev lite skoj i alla fall. Vissa bokstäver är förstås mer tacksamma än andra.
 

torsdagen den 28:e mars 2013

"I kommot eller gryta, litent Klezmer kan lyta"

 Såhär i mellantider. Ett par stolar står och väntar på slutmålning, ett bord är nyss hopnarat igen, en kommod under målning och diverse träprylar slöjdas för fullt.

 
Ett stycke stämningsbild. Karin sandpapprar bort lack i en låda. Väggen är i sin tur spontant episk.
 
 
Den enkla glädjen av kromgrönt i pytsen.
Upptäckte förresten häromdagen att en fin 1700-talskåk på Älvgatan i Karlstad är målat i tamigfan precis samma kulör som den vi har blandat till kommoden. Var ju lite skoj. Den är struken två gånger men kanhända behövs det två till innan vi börjar ådra, får se.. Ja, vår kommod alltså, inte huset, det äger nån annan, tyvärr.

 
Ett stycke mastodontgryta hitsläpad från Nyponia. Rätt mycket gravrost hade den i botten men invändigt var den förhållandevis oskadad bortsett från ett antal års avställningssunk. Ett gäng frejdiga timmar med borsttrissa på borrmaskin rådde bot på det. Det är något väldigt tillfredsställande med att pressa trissan mot järnet och känna hur de feta beläggningarna sakta drivs av.

 
Bottnen angreps med någon form av metallifierad krossbetäckt platta på en liten supermaskin som oscillerar i en jävla fart. Järn är dock hårt så det tog säkert ett par timmar innan jag fått bort gravrosten och planat ytan, som också hade slagit sig, nog för att den skall kunna stå ordentligt på en spis. Vi baxade sen in den i ugnen och brände in rejält med olja i den och idag har jag så kokat en laddning buljong så nu bör den vara glad igen och redo för framtida storkok.
 
Vill med detta slå ett slag för stora jävla grytor, alltså när det kommer till matlagningsnjutning är det inte mycket som slår att få stå lite nonchalant lutad emot spisen och metodiskt röra om i en halvt överfull sjudande gryta där oset av buljongen och köttsaften och salterna nästan drar en ned i djupet.
Kontentan av det ger, om ni har gamla gjutjärnsgrytor i skåpen som glömts sedan länge, lyft fram dem och ge dem lite stålbortsebaserad kärlek så skall ni få se på fan. Oslagbart gott blir det i fina stekgrytor(om det faktiskt går att känna någon skillnad i smak är det säkert helt och hållet en estetiskt- sinnlig effekt, men det blir ju inte sämre för det!)
 
 

Det här gänget spelade i Nyköping när jag fyllde härom veckan, usch vilka fina musiker.

tisdagen den 19:e mars 2013

I jakten på ett bord


Begreppet köksbord har upptagit mina tankar i hög grad de senaste månaderna, parallellt med en besatthet av jugend-lampor. Vet inte hur behovet uppstått men i djupet av min själ(om vi nu antar att jag skulle råka äga en) ropas det efter en ljuskrona från denna gyllene härskarålder vad gäller sirlig formgivning. Men skitsamma om lamperna, det här ska handla om köksbord.
 
Tanken var först att leta rätt på ett äldre skraltbord men snart insågs att även antikhandlarsocieteten insett att folk kan tänkas vilja äga dessa bord, vilket då innebär att jag inte gärna kan vänta mig hitta ett för den femtilapp jag önskat(femtilapp eller dito symbolisk summa).
Därpå följande reflektion: Har man nu gått ett andra på Sätergläntan vore det väl fan om man inte kunde bygga sitt eget köksbord! Ok, inventering av uthus och ränne ger att virke finns till ben och sarger, bland annat i form av ett gammalt slaktat piano, men vad gäller bordsskiva är det desto sämre ställt.
 
 
Då mindes jag, på vinden ligger ju ett par gamla logdörrar över trossbotten som skydd. Spanade in baksidan och fick något lite misstänksamt i blicken av de mysiga rundade skrubbhyvelspåren som där syntes. Vänder upp den tyngsta dörren o vad visar sig? Ett aphärke med stocklås! Får erkänna jag inte riktigt har hjärta att slå isär den och göra bordsskiva av så det blir nog till att leta på gamla golvplank någonstans ifrån, eller liknande stadigt virke. Inte osannolikt det är 1700-tal och vete sjutton om inte ett par av plankorna är ek, men jag måste upp och skära lite i den först för det var svårt att se säkert i det knappa ljuset.
 


Letandet på rännet gav dock att jag återfann ett gammalt bord från Höjda som vi nu har låtit genomgå en viss renovering. Hade helt glömt det fanns trots att det stått mitt framför ögona på mig i tio år, visserligen täckt av masurämnen men va fasen, nåt minne kunde man ju ha.
En vit slabbig färg täckte det och under den en halvljus ultramarinblå. Båda fick stryka på foten och istället kommer ben och sarg målas mustigt järnoxidiga medan skivan sparas omålad med en rejäl inoljning som skydd. Har fattat tycke för det här med tätvuxna furuskivor som dränkts i olja. Vi snackar ju köksbord trots allt så jag vill gärna ha en möbel som tål lite misshandel utan att få vita fläckar eller flagnande färg.

Benen satt aningens löst så jag bestämde mig för att plocka isär hela rasket och gå igenom delarna ordentligt. Som syns på bilden upp till höger är möbeln hopslagen med spetsiga naror i nån djävulsk furu som är hur hård som helst. Tyvärr har det nog gått lite fort för snickarn här och var så vissa naror har spräckt sargen medan andra knappt gått ned i materialet under, vilket resulterat i att skivan kunnat slå sig en aning.


 

Man får beundra virkesvalet i alla fall. Det är visserligen inget stort bord men skivan består alltså av tre plank varav den ena går i halva bredden. Tätvuxenheten är det inget fel på heller.
 

 
En del småsprickor upptill i benen så vi har kört i lite lim och dragit ihop dem för framtida glädje och sprudel.
 

 
Ja & skivan då som ju var litet skev... tja, nån ytterligare nytta skall man ju ha av en överdimensionerad förstärkare.
Ett redan befintligt bord hittades men tyvärr har benen kapats en dec någon gång så för resliga skandinaver är det ingen höjdare. Planen kvarstår alltså att bygga ett eget och håller på för fullt att leta inspiration på sjysta folkliga modeller. Vi har sprungit en del på magasinet här i Nyköping i andra ärenden så jag har passat på att spana in utbudet där så vi får se vad det landar på för modell. Bockbord är förstås det snyggaste men så var det ju det här med resliga skandinaver igen...

onsdagen den 30:e januari 2013

Blaggarnsskjortan

 
Så var stunsoskjortan färdigsydd. Karin avslutade fållen under svåra omständigheter vid köksbord, med tekopp i hand och Lark Rise/Candleford-intermezzon visuellt närvarande på skärm. En hel del skrofs finns kvar i det grova tyget så en aning raspig är den förstås att bära, men å andra sidan, hellre det än blajigt slirvtyg.
Planer finns på att ordna en tillhörande nattkappa, alltså en löskrage med framfläpp i ett finare linne eller bomull. Nattkappan hänger man på sig vid snofsigare tillfällen vilket med västs hjälp får det att verka som man är betydligt mer välklädd än man kanske är. Alla kan inte gärna ha råd till en hel skjorta i finaste linnne så man får ju lösa det efter bästa förmåga.
 

Munter butter, butter munter...


Kan meddela att den är sjuhelskotta varm i alla fall skjortisen. Bilderna ser ju närmast ut som trevliga vårbilder tagna en aprileftermiddag i solen, men i själva verket var det neråt tjugo minus och det till trots var det bara händerna som blev lite kalla. Det bildas nog en alldeles lagom liten luftficka mellan tyget och kroppen vilket gör sitt till att värma upp en.



Ibland undrar jag stilla varför det skall vara så svårt att agera seriöst på bilder, men det måste väl bero på någon form av blyghet antar jag. Eller en ängslan för att det hela skall framstå som tort och småtrist framställt. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att berätta om någonting kreativt på ett rakt igenom odramatiserat vis. Helst hade jag för de här bilderna velat sitta med bister min i bara skjortan framför jordkällardörrn med yxa och spräckjärn i näven och icensatt Bonndräparn Gustafsson utanför sin kalla jordkula. Men man kan ganska lätt mena att fokus då hade drivits lite för långt från själva plagget ifråga. Det är ju fan det där alltså...

onsdagen den 9:e januari 2013

Från skjorta till skjorta

Om det fanns två orter som hette Skjorta kunde man av rubriken tro att jag skulle ut å resa. Ja just det...
 
Det här med skjortor alltså, det är ju ganska trist. I alla fall om man ser till vad som är modernt och tillgängligt för den vanlige medborgaren i vårt glada västerland. Orden valfrihet och mångfald är inte de första man tänker på. Tråkigt kan man ju tycka för visst existerar det riktigt skojiga varianter på detta plagg som i sitt snitt är så förbannat väletablerat. Måste säga jag tycker oändligt synd om alla män som arbetar inom de yrkesområden där skjortan är det självklara plagget. Visst finns det många arbeten där man bör se respektabel- och kanske inte för "exotiskt" tillsnofsad ut, men det borde inte vara synonymnt med den textilt beiga dödsångest som råder. För det är faktiskt inte överdrivet inspirerande att gå i affärerna och se alla dessa dåligt sydda och färglösa skynken. Har man pengar underlättar det säkert för att ta sig förbi de estetiska skotten och ibland hittar man ganska fina skjortor även som vanlig dödlig, men fortfarande alltför sällan i mitt tycke.
 

Eftersom jag nu alltså tröttnat på att leta tråkskjortor i affärerna har jag blivit frekvent utforskare av tygaffärers stuvlådor där man förvånansvärt ofta hittar riktigt fina tyger. Stuvarna brukar dessutom vara ganska perfekta i storlek för att räcka just till en skjorta. Ovan på bild syns den blåmönstrade historian jag gav mig i kast med senast. Om tillfälle uppstår kanske det dyker upp en bättre visande bild men just nu är det så förblånat dåligt fotoljus/väder så det får vänta.

Från skjorta till skjorta alltså. Egensydd skjorta på sig och i färd med att klippa ut delar till nästa!


Det här blir däremot inte en skjorta i fin mönstrad bomull, utan snarare raka motsatsen i form av en ärke-blaggarnsskjorta i ett grovt handvävt linne jag köpte på Sätergläntan för ett par år sedan. Karin syr krage och slag medan jag ger mig på ärmar och sidosömmar. Skjortan är till stor del baserad på en skjorta som kamrat Adam hittat i Mora på antikmässa. Troligen sydd under tidigt 1800-tal och väldigt enkel och fin i stuket. Hans egna reflektioner av den läses med fördel här "Skjortan från Mora"


En rejäl arbetsskjorta kommer det bli och den görs egentligen inte i något speciellt syfte mer än för mitt eget höga nöjes skull. Kommer säkert att ta en bra stund att slita in men därefter kan den nog bli ganska skön att ha på sig, under diverse grovgöra.
Härnäst väntar en stuv med blåbrunlila botten och en mörkt ockragul randning.

 
Bra fin fransk folklåt

(Hah, tydligen mitt 222:a inlägg. Lite som Bilbos födelsedagsfest fast dubbelt så mycket)


onsdagen den 26:e december 2012

Skrapos stolos und komodos

Ja även om man inte har ett eget hus än kan man ju alltid se till & tillfriskna sig lite bohag tills vidare.. tänkte jag och slet fram ett par stolar ur gömmorna och började med Karins hjälp att skrapa av den vedervärdiga nariga färgen de drogs med.

Enklast möjliga pinnstol men fan va jag gillar dem ändå. Riktigt bekväma att sitta på och förvånansvärt snygga kan jag tycka. Bruna har de varit från början och bruna skall de åter bli. Tippar att två tunna strykningar kommer räcka alldeles fint. Längtar redan efter att se oljefärgen vara svagt uttunnad och bitvis bortnött på sitsen.


En komod finns det också. Stod hos farmor och farfar i en av deras stugor( gu va stor jag tyckte den var då) och har sedan tjänat som nattduksbord på mitt rum. Jag har lite svårt att följa dess liv men lådan är i alla fall sekundär, fötterna avkortade och slutligen har den fått en skojig lack som kanske inte bör klassas som min absoluta favorit när det gäller ytbehandling. Har legat och kikat på den rätt många gånger och tänkt att det vore sjyst att ha den målad istället och nu när stolarna ändå skrapats färdigt kunde ju den här lika gärna få gå samma öde till mötes.


Lacken släpper fint med nyslipade glada skrapstål( nån jävla nytta skall man väl ha av ärkebrynena tills de kommer till sitt riktiga bruk) så det hela gick betydligt snabbare än man kunde ana. Vilket berättigar att man lägger desto mer tid på målandet, ha ha!
Ja, vad blir det för färg på den då? Iiiingen aning as get, men så mycket kan jag väl säga att häromveckan stod jag i hallen på Ekshäradsgården på Skansen och marmoreingen på väggarna i den hallen är värdiga den högste av kungar. Visserligen då en kung med total avsaknad av geologikunskaper och en faibless för monumentalt potatistryck, men ändå