lördag 20 december 2008

Limkullen

Kan inte hålla fingrarna i styr och det här har legat påbörjat sedan tre veckor så nu får det äntligen komma med.
Limkullen är som namnet antyder ett gammalt kalkbrott, beläget i skogarna norr om Karlskoga. När vi ändå var där i krokarna ville jag passa på att åka dit och plocka med lite fina kalkbitar hem, för ett litet experiemnt.
Till slut fick jag tag i ca ett kilo tenn och tyckte det vore kul att prova att göra gjutformar till ströningarna av kalken härifrån. Det var en chansning eftersom det här inte är samma typ av kalk som den öländska, utan den här är äldre och framförallt hårdare. Såkallad urkalk. Visserligen mjuk och lätt att bryta isär i jämförelse med exempelvis granit, men att karva ut gjutformar ur den skulle ta en evighet, har jag märkt.
Apropå det gjorde jag formar av gips men skiten sprack så det får nog bli vanlig lera istället. Trixigt.
Åter till Limkullen. Har bara varit där två gånger i mitt liv och från den första har jag svaga surrealistiska minnen. Var nog i fyraårsåldern och då fanns skogen fortfarande kvar kring dagbrotten som ligger i en lång linje på kullen. Gammal välskött granskog med en tjock matta av mossor och annat skoj som man gick på(eller snarare i om man är fyra) uppför backen från bäcken nere vi vägen.
Så plötsligt försvinner marken framför en och ett enormt gap öppnar upp sig.
Jag var jättefascinerad av gruvorna i Nordmark och Långban och trodde även här att det var ett bottenlöst hål under vattenytan. Det är det inte men fantasin på en fyraåring har en tendens att dra iväg. Kring gruvhålen i både Nordmark och Långban är det rejäla staket uppsatt och varningsskyltar och grejer, men här kom man och gick i trollskogen och så plötsligt låg de bara där hålen. Lite skrämmande men också väldigt spännande och fantasieggande.
Nu var det väldigt mörkt och allt ris gjorde det svårt att få bra kort men till våren får det bli en ny tur för det är väldigt fin växtlighet i de näringsrika brotten med en massa blåsippor & mossor mm.
Som den här laven, som jag inte minns vad pappa sade att den heter. Säkert nåt i stil med Orangeum Spotiusa eller nåt.

Eller arkeologivarianten, Inverterad skålgropslav.
Frusterande att man aldrig lyckas fånga känslan av rymd på kort. Man får verkligen en sugande känsla i magen när man står invid kanten men här ser det mest platt ut. Har väl lite med det bristande ljuset att göra också.

Inga kommentarer: