fredag 5 augusti 2011

En lyrbörs åt Ville

Någon gång i höstas beställde min gode vän Ville en lyrbörs av mig vilket jag glatt lovade fixa honom.
Det här med lyrbörs alltså, herrejävlar. Det är intressant hur det bland folk som pillar med historiskt återskapande här och var dyker upp föremål som får närmast någon slags kultstatus och som känns som ett smått ouppnåeligt mål att förverkliga. Sådanadär sociala fenomen som man kan fundera länge över :) om man är lagd åt det hållet. Hur som haver! En lyrbörs är alltså en väldigt liten väska som det finns några få fynd av från yngra järnålder och när man tittat på de fragmentariska fynden undrar man lite grand hur i helvete de var funtade som kom på att tillverka sådana fanstyg i plåttrighet. De flesta är inte ens över decimetern i höjd och har en smal skena i någon kopparlegering som löper längs den lyrformade kanten och gör en varsin knorr på börsens övre sida i vilken den varit upphängd i bältet. De som fallit offer för detta lilla fjolltyg har funderat mycket på vad man faktiskt har haft dem till och något säkert svar finns nog inte men hur som helst rymmer de knappt mer än ett par små mynt i alla händelser. Å andra sidan, när man ser dem framför sig råder det inget som helst tvivel annat än att det rör sig om en utpräglad statuspryl som i första hand har till syfte att vara fin och kanhända visa på ägarens sociala ställning. För mig känns form och utförande väldigt östinfluerat då det finns många väsktyper där som påminner om de här lyrbörsarna, både under järnålder och under senare århundraden.

Nu finns inga mått utritade här men höjden är cirkus 10 cm och bredden dryga 6 cm. För själva skinnpungen finns olika material att välja på och det har bland annat hittats spår av ekorrpäls på något fynd. Ekorre hade vi ingen men däremot en mårdboa som fick sätta livet till än en gång och agera framsida på denna lilla praktbörs. Baksidan, som ockå viks fram och bildar lock, är av samma ovanläder jag nyss använde till mina kängor. Mörkt mjukt och fint, så det kunde nog passa.

Jag har för all del jobbat en hel del i mässing vid det här laget men som sagt bestämde vi jag skulle ge mig på det här projektet i höstas och sedan har ärligt talat inte så mycket hänt, fram tills för en vecka sen. Visst, jag har avslutat Högomprojektet och sytt skor & pysslat med en hel del annat också men sanningen är ändå att jag ängslat mig ganska rejält över det här. Jag är inte den första som försökt och ärligt talat har det verkat som ett litet helvete att lyckas få till något resultat. Jag har länge varit inne på att försöka skaffa fram en plåt med högre kopparhalt för att få ett mjukare material än mässingen att jobba med, men det är inte det lättaste att hitta. Men så i förra veckan flög djävulen i mig och så bara började jag. Fullkomligt älskar när det händer, tankeverksamhet är i vissa lägen ett förbannat gissel.
Skenan har jag nu alltså helt enkelt smitt till sin lyrform utifrån ett rakt ämne. Trodde inte det skulle gå men det gjorde det. Sånt gillar jag också :)

 
Räfflingen av skenan var nästa stora nöt att knäcka. Hur fasen skulle den gå att få till och i vilket skede skulle den göras? Innan man smider lyrformen eller efter?? Ja, nu kommer jag inte berätta sådär galet ingående hur jag gått tillväga för nåt kul skall ni väl få också ni som eventuellt vill testa. Men jag övergick i alla fall tanken på att räffla som vanligt med mejsel utan löste det istället med mina specialverktyg däruppe. Och det blev alltså som på andra bilden..
Men, även om jag nu gjort det i den här ordningen tror jag fortfarande att räfflingen på originalen gjorts innan skenan lyrformats, men jag vet inte hur de lyckats bara. Min variant funkar men jag kan aldrig tänka mig att de gått tillväga så. En känsla snarare än nåt som går att leda i bevis.

Å under tiden lekte målnen snuskiga charader

 
Min högt älskade flickvän kommer ju ibland med ganska förnuftiga reflektioner, som i stil med att det kanske vore idé att sy ihop skinnbitarna eftersom det ju är så få nitar, så inte saker börjar glipa. Fan tänkte jag, men så slog det mig sen att det ju var ett ypperligt tillfälle att få sy lite med sentråd så det visade sig ju vara en alldeles förträfflig idé trots allt. (puss ;)
Sådär kan en kväll se ut när man är i princip klar med en löjligt liten väska och dricker sitt kvällste läsandes Sten Bergamn. Kamchatka alltså, konsten att uppskatta det enkla livet onekligen.

Och här följer en liten bildsvit över resultatet. Håll till godo gott folk! Jag är nöjd och återgår till slutspurten av två andra projekt. Målandet av ölorren och Karins bandgrind.







9 kommentarer:

Kakan sa...

Tihi, ja den blev ju verkligen supertjusig! Riktigt schysst vikingabling. <3 aaa du är så duktig. och jag är glad att ha kunnat bidra med nåt (är du förvånad över att jag föreslog att du skulle sy lite på den? sy sy sy!!!)
puss finis!

Frej sa...

Nä det är klat jag inte är förvånad över det :) Det var ett bra samarbete där tycker jag.

Anton Wijk sa...

En toppenväska Frej, fruktansvärt fint arbete! Du har absolut inget att änglas över, du verkar ju kunna göra vad du än ger dig in på :)

slingerbult sa...

Å först nu fattade jag riktigt HUR liten den är! Vikingatidens parishiltonhundväska?

Men skämt å sido, snyggt jobbat, vilket pilljobb!

Frej sa...

Haha ja den är verkligen ärkefjärtliten :)
Tack båda!

Cajsa sa...

Jisses vad snyggt Frej! Vilket pilljobb :)

idashantverk sa...

Frej - jävligt snyggt helt enkelt! Där fick du till det!

Asrun sa...

Hej, it´s a really great reconstruction. Thumps up. What is the fur from? You surely mentioned this in your post, but I don´t understand a word in Swedish ;-)

Frej sa...

A thank´s! Well first we thought it was mink, but then my father, who harbour more wisdom on the subject :), said it was fur from a Marten.
The piece used is so small so I think I sort of have to do something nice for myself out of the rest of it. The bag is for a friend of mine see!