söndag 26 maj 2013

En vår i färgens tecken(va fan nu det betyder..)

Möbelprojekt med flera löper parallellt den här våren och här följer en liten bildexposé från valda delar.
 
 
Det lilla bordet som jag plockade isär för smårenovering åter på väg att bli helt. Flera av narorna satt löst eller inte alls så nu har jag kört i ett gäng rejäla nya och såhär nån månad senare verkar det må alla tiders av den behandlingen. På bilden syns också en av de sista stolarna som skrapades för ommålning, nämligen en stycken böjträhistoria i bok som kommit med från valfri släktgren från Lysekil. Vet ej när, vet ej vem. Jag har alltid känt en passionerad avsky inför den och tyckt den varit vansinnigt anskrämlig i hela sin lilla uppenbarelse. Men så började jag fundera och peta lite under färgen och tänkte som så att egentligen är det ju en förbannat trevlig sak. Slank och stram i riktigt fint virke. Tidigare åsikter är ju väldans subjektiva och helt klart möjliga att ifrågasätta. Är övertygad om att personer(däribland jag själv) som ogillar gamla slitna cafémöbler, snarare ser de sociala miljöerna kring den här typen av möbler än de ser möblerna som självständiga estetiska objekt. Å såklart man gör det, det gäller varenda möbelstil genom historien. Men jag kan tycka det är lite problematiskt att så helt avfärda fint snickrade fullt fungerande möbler utan att ge dem en chans och försöka se bortom gamla invanda tankemönster. För har man verkligen råd med det och är det värt det?
 
 
 Det där var en jävla mysig dag att jobba på.

 
Ja, så stolen togs isär, skrapades och..

 
...sattes ihop igen. Som om inget hade hänt!

 
Michael Thonet hette förresten guben som i större skala lät producera möbler i böjträteknik. Kolla upp honom, det är rätt häftigt tycker jag.

 
Det som är bra med att skrapa av färg på gamla möbler och dörrar med mera är att man måste måla dem med neues farben jawohl. Ganz tjofläpp liksom!
Att bryta färg är kemi på hög nivå och Karin reflekterar ofta över hur stolt hon är över mitt professionella förhållningssätt till hantverket ifråga. Här snackar inte knivsuddar pigment, nä nä, det är den folkliga måttenheten "furflise-uns" som råder. Stolen är alltså hittils målad först med en blandning av koboltblå, kimrök och vit. Tanken var att göra en ljusblå som i hög grad tog avstånd från ultramarin vilket är en färg jag anser vara både mesig och karaktärsnedbrytande.
Jag blandade och rörde och pytsade pigment och hipp som häpp så dagen efter första strykningen kunde jag konstatera att ojda! Färgen är faktiskt identisk med den mesigt ultramarina jag några veckor tidigare strukit insidan av komoden med. Skoj på den.
Raskt nya försök och på bilden ovan ses nuvarande blandning(under blandning, stolen i målat skick finns ingen bild på än), fortfarande med kobolt som bas men den här gången med en rejäl dos grön av Beckers normalfärg. Håller nämligen på att göra slut på mina gamla oljefärgstuber som knappast mår bättre med åren. Det här har resulterat i en förbannat stöddig blågrön som inte viker sig för någon. Den är riktigt häftig så nu måste jag bara bestämma mig för om jag gillar den eller inte.

 
Nåt som däremot gillas tvivellöst är hur de här tre figurerna blev. De är äntligen röda men också bruna och även de lite uppkäftiga rent färgmässigt. Man kommer inte kunna bete sig hur som helst om man vill sitta på nån av de där, tillåter de knappast, titta hur de gaddar ihop sig bara.
Färg färg färg..

2 kommentarer:

Kakan sa...

Du är ganska galen och lite söt

Anonym sa...

Hej,

Jag kom till din blog för några år sedan, och hittade den nu igen.

Slutade du blogga? Tyvärr finns inga nya inlägg...

Mvh,

Anna